Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

125.9m FM

The hunger games ar ett lysande undantag

opinion
Och i den rådande superhjälteinflationen...

Efter att verkligen inte förstått mig på den första Hunger Games -filmen så blev jag verkligen hooked när jag såg den andra delen i serien, Catching Fire. Den var i princip en nyinspelning av den första filmen men med en mycket tightare regi, mer karismatiska karaktärer och ett bättre tempo. Jag kanske tar i lite och fangirlen inom mig försvann kanske när jag kom hem från biografen, men jag gillade verkligen film nr 2 och gav den en fyra i betyg.

Därför var jag nyfiken på den tredje delen i serien. Det är numera standard inom young adult-genren att filmmakarna delar upp den sista boken i en serie i två filmer. Man kan skylla på konstnärliga orsaker till detta, som att boken är såpass lång att det vore omöjligt att göra den rättvisa inom ramen av endast en film.

Men jag har aldrig sett en film där detta är konstnärligt befogat. Naturligtvis ligger det enbart ekonomiska intressen bakom. Och filmernas kvalité får lida. Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis Hobbit -filmerna som är plågsamt utdragna. Tyvärr så lider Mockingjay Part 1 också av detta. Filmen känns som en två timmar lång prolog till den sista delen i serien. Det händer inte särskilt mycket.

Rebellerna och President Snow positionerar The hunger games ar ett lysande undantag gentemot varandra och gör några drag, främst bestående The hunger games ar ett lysande undantag olika propagandautspel. Folk tittar väldigt mycket på TV i den här filmen.

Och det är svårt att göra spännande. Rebellerna vill göra Katniss till en symbol för revolutionen som kan motivera de olika distrikten att sluta samman i kampen mot huvudstaden. Philip Seymour Hoffman är ansvarig för propagandan och låter spela in flera klipp med Katniss där hon talar till folket. Varje gång något av dessa klipp sänds ut så svarar presidenten med en egen propagandafilm där Katniss kärleksintresse och partner från hungerspelen, Peeta, manar folket till lugn.

Ungefär så ser dramaturgin ut genom hela filmen. Det är tyvärr inte lika intressant som att se ungdomar döda varandra i en arena. Filmen försöker göra publiken osäker på om Peeta verkligen är på Snows sida eller om han tvingas till att medverka i förtryckarstatens propaganda.

Mycket av filmens tilltänkta spänning kretsar kring detta. Men ingen blir lurad, vi vet hela tiden hur det ligger till! Kärlekstriangeln mellan Katniss,  Peeta och   Chris Hemsworth s lillebror går mig något förbi. Jag förstår varför killarna vill ha Jennifer Lawrencemen inte riktigt vad hon ser i The hunger games ar ett lysande undantag. Dessutom känns den klichéartad. Vem ska hon välja? Vi har sett liknande intriger i allt från Gone with the Wind till Twilight.

Kärlekshistorien är också fullständigt ointressant vid sidan av den större kamp mellan ont och gott som pågår i filmen. Det kanske är här som det blir som mest uppenbart att jag faktiskt inte är en årig tjej. Med allt detta i åtanke så tycker jag ändå att detta är en bra film. Regin, återigen av Francis Lawrenceär bra. Tempot känns, trots att nästan inget händer, ändå på topp. Filmens klimax är gastkramande, trots att vår hjältinna inte ens tar ta del av actionsekvensen hon ser den naturligtvis på TV istället!

Och Jennifer Lawrence är som vanligt lysande. Hon äger varje scen hon är med i. Hon är en av de där skådespelarna som man bara behöver titta på för att bli underhållen. Hon behöver inte egentligen göra särskilt mycket. En annan sådan skådespelare är självklart Philip Seymour Hoffman som här har en större roll än i förra filmen. Han är dessutom mer sympatiskt denna gång. Detta är den första nya filmen med honom som jag sett sedan hans död och det är lite sorgligt att se honom uppe på bioduken.

De resterande äldre skådespelarna är samtliga på topp. Det var mycket trevligt att se Julianne Moore i en såpass stor roll, trots att hon spelar en typ av karaktär som blivit allt mer av en kliché på senare år — den framtida kvinnliga ledaren som har en mycket kylig och kall framtoning.

Sipilä: Åland och Österbotten är...

Hon gör vad hon kan med en ganska tunn och endimensionell karaktär. Woody Harrelson gör bra ifrån sig och Donald Sutherland verkar verkliga njuta av att spela den klichéartade men ack så underhållande superskurken Snow. Lägg till detta att filmen är väldigt snyggt gjort rent estetisk trots en aning för mycket skakig kamera i actionsekvensernaså blir betyget ändå godkänt. Jag blev underhållen och filmen har nog med starka aspekter för en svag trea.

Första smakprovet från Neneh Cherrys...

Med det sagt hade jag föredragit att den klipptes ner till kanske en halvtimme och sattes som inledning till den avslutande delen i serien. En trevlig men i slutänden onödig transportsträcka. Read Full Post ». X-menX-menX-men: Days of future past on 18 juli, 5 Comments ». Denna recension har dröjt, bl. Men nu återvänder jag till mina anteckningar och ska med dessa och några veckors reflektion försöka sammanställa mitt intryck av X-men: Days of Future Past. Först och främst drar jag en suck av lättnad.

Jag hade sett mycket fram emot denna film, men samtidigt hade jag också varit lite tveksam till om Bryan Singer verkligen skulle lyckas med sitt ambitiösa projekt. Filmen är smockfull med såväl ett stort antal karaktärer och komplicerad tidsresor och i ett sådant sammanhang kan intressanta personporträtt hamna i skymundan. Och det har alltid varit karaktärerna och deras inre resor som varit X-men-filmernas starkare sidor.

Sipilä: Åland och Österbotten är...

Tack och lov så rodde Singer hem detta. För det är de personliga strapatserna som än en gång står i fokus. Och enligt min uppfattning har denna film också en central story som är en av de bättre i serien. Trion Jane Goldman ,  Simon Kinberg och  Matthew Vaughn har uppenbarligen lagt ned mycket arbete ett manuset som ger publiken en spännande och känslomässigt engagerande historia.

Förhandssnacket har kretsat mycket kring den stora skådespelarensemblen. Och trots att filmen inte riktigt har tid att ge Ellen Page eller Halle Barry särskilt mycket att göra så känns deras roller ändå inte bortslösade. De är bikaraktärer här, som råkar spelas av kända skådespelare. Och naturligtvis gör samtliga av dessa ett utmärkt The hunger games ar ett lysande undantag. Jackman är i sedvanlig ordning filmens huvudperson, men för omväxlings skull får han vara något mer än en action-man.

Det är han som måste resonera med McAvoys desillusionerade Charles Xavier. Rollerna är ombytta, vilket är väldigt intressant. Trots att Jackman är filmens huvudkaraktär så är McAvoy dess centralgestalt. Det är honom vi som publik känner mest för och det är på honom allt hänger. McAvoy är fantastisk i rollen och har här mycket mer att bita i här än i First Class. Även Jennifer Lawrence har här en mer intressant roll än i förra filmen, trots att hon egentligen inte är mycket mer än en McGuffin.

Days of Future Past är en oerhört snygg film. Framtidsmiljöerna är kanske inte de mest originella, men de är ändå stämningsfulla ochväcker en nyfikenhet.

Jag hade gärna sett mer av dessa. Singer lyckas också fånga talet mycket bra, både vad gäller mode, bilar, musik och det politiska läget. Själva tidsresekonceptet är inte heller särskilt nyskapande. Ur en dystopisk framtid sänds en ensam krigare för att ändra något i det förflutna, som kommer vara avgörande för framtiden.

Vi har sett det ett stort antal gånger tidigare, i bl. Termiantor och 12 Monkeys. Men trots den komplicerade handlingen så tar tidsresorna inte The hunger games ar ett lysande undantag från det man verkligen bryr sig om — relationerna mellan Professor X, Magneto och Mystique.

Detta är inte en film om tidsresor, utan det är en film om hopp. Tidsresorna är bara ett verktyg för att berätta en mer intressant historia om Charles Xavier, Raven och Erik Lehnsherr. Det fungerar väldigt effektivt. En annan mycket bra aspekt av av filmen är actionscenerna. Trots att X-men-filmerna är actionfilmer så finns det en brist på riktigt spektakulära och imponerade actionsekvenser.

Det försöker man råda bot på här. Inledningsscenen är häftig, men en blivande klassiker sker någongång i filmens mitt. Det är fritagningen av Magneto från hans cell under Pentagon.

Här utspelar sig en väldigt häftig sekvens med den supersnabba mutanten Quicksilver Evan Peters. Naturligtvis finns det en del logiska hål, inte minst om man ska se filmen tillsammans med de övriga i serien.

Samtidigt lyckas den med sina tidsresor också åtgärda några av de luckor som tidigare filmer gett upphov till. Filmens slutscen är fantatsisk, dels för att den på ett genialt sätt handskas med några av de klavertramp serien gjort tidigare. Men också för The hunger games ar ett lysande undantag den ett fint bokslut till något som berör Wolverine. Mer än så skriver jag inte.

Jennifer Lawrence spelade huvudrollen i...

Men jag blev faktiskt lite rörd av slutscenerna. Första smakprovet från Neneh Cherrys första soloalbum på 16 år är så rullar fram) till ”The hunger games: Catching fire” är rejält hajpat. Men det finns åtminstone ett lysande undantag i dag och hon kallar sig Anna Aaron. Och i den rådande superhjälteinflationen är ”The hunger games” ett lysande undantag i vår ljuva blockbustervärld.

På onsdag har den tredje. 'The hunger games' är ett lysande undantag. Det finns hopp om mainstream. Ett av dem är Katniss Everdeen. Ett annat heter Lorde, finns på riktigt och gör.

MORE: Vi far aldrig ett mer fullandat rockband

MORE: Bandidosmedlem haktad for landvetter ranet

MORE: Jag har ett forslag troll stang in er

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde