Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

149.8m FM

Explosiva sinead har blivit lagmald

opinion

Painted from memory Mercury, I en sådan här personlig favoritlista över de talsalbum som jag rankar som bäst finns det självklart inga musikaliska begränsningar.

Därför är det med Explosiva sinead har blivit lagmald jag vill presentera Burt Bacharach som när veckans aktuella album släpptes, i septemberhade fyllt 70 år. Känd för en oändlig rad framgångsrika popschlager på talet. Ett legendariskt namn som här möter ett annat exklusivt namn från en helt annan generation, Elvis Costello. Mötet resulterar i ett klassiskt samarbete som tillhör topparna i de båda artisternas långa karriärer.

Mötet på talet mellan den amerikanske årige popschlagerfantomen och den engelske årige poprockikonen var trots allt inte så ologiskt som det kan tyckas. Under sina 20 år i strålkastarskenet hade Costello visats sig ha en stor ambition att söka sig utanför den trånga poprockbranschen. Och Explosiva sinead har blivit lagmald samarbeten har varit flitigt förekommande i hela hans karriär.

Som exempelvis när han i slutet på talet började skriva låtar tillsammans med Paul McCartney. Så det var ändå inte överraskande att samarbetet med Bacharach kom igång och vi ska komma ihåg att redan i Costellos tidiga karriär förekom det Bacharach-låtar i repertoaren. Han gjorde exempelvis ”I don’t know what to do with myself” redan på Stiff-turnén Men handlade det uteslutande om ett helt nytt samarbetsprojekt med nyskrivna låtar och nyproducerad musik.

Ett samarbete som tog fart redan när paret till filmen "Grace of my heart" skrev och spelade in en låt, "God give me strength". Burt Bacharach är ett namn som har funnits Explosiva sinead har blivit lagmald mitt medvetande sedan tidigt tal. Svartvita tv-bilder på en man som med energi och passion dirigerade sin orkester och sedan skrev rent oförglömliga hits som ofta levererades av Dionne Warwick men även Dusty Springfield och Cilla Black.

Bacharach personifierar på sätt och vis mitt schlagerintresse. När jag lyssnar på "Painted from memory" kommer alla minnen tillbaka men här finns inte den enkla slagkraftiga popmusiken, inga kvalitetsstämplade schlagermelodier, och allt kan nog i sin helhet beskrivas som ganska pretentiöst men jag älskar varje sekund.

Jakten på den perfekta refrängen kan ibland bli lite hopplös. Men den där väntan, tomrummet mellan den perfekta trumpetstöten och en magisk sista refrängtextrad, kan också vara fascination. Bokstavligen står det inte på skivan, där alla låtar är signerade Bacharach-Costello, vem som har skrivit musik och text men det bör rimligtvis betyda att Bacharach står för melodierna och den ordsäkre Costello står för texten.

Logga in på Dagens Nyheter

Poesi som inte direkt slumpartat ibland väcker minnen av äldre Bacharach-hits från en tid när texterna ofta skrevs av Hal David. Starten på "Painted from memory" med"In the darkest place" symboliserar hela albumets smygande karaktär. Lugn dramatik med små bokstäver och vemod i all melodisk prakt. En catchy refräng förtäckt i ett svepande arrangemang. Allt på skivan är inte melodiskt glänsande men då tar jag mitt lyssnande in i en annan värld där jag uppskattar Costello-röstens djup, ett fiolsolo, ett Steely Dan -intro, stråkarrangemang som pumpar på och en överlag välproducerad skiva med enbart Explosiva sinead har blivit lagmald ögonblick.

Finalen på skivan är mer perfekt än något annat. Ett sex minuter långt mästerverk som faktiskt avslutar "Painted from memory"-albumet. Costellos dallrande vibrato och Bacharachs hypnotiska trumpeter och stråkar i en sugande dramatisk melodi som aldrig lämnar hjärnan. Så är den ju hämtad från en film som handlar om låtskrivare som satt i ett hus Brill Building och skrev låtar på löpande band som en gång Bacharach gjorde.

Sittande ca 4 m från scenen. Olle Unenge och Richard betraktar sig inofficiellt som bröder och har musikaliskt många gemensamma beröringspunkter. Därför trivs de tillsammans och därför fungerar det "Explosiva sinead har blivit lagmald" ypperligt när de befinner sig samtidigt på samma scen.

Richard är den spontana artisten som sällan i förväg kan planera sin konsert vilket förutsätter att band eller i det här fallet medmusiker Unenge har samma flexibla och ytterst skickliga kunnande att följsamt ge Richard den musikaliska uppbackningen. Så var det under den tio dagar långa Italienturnén i februari då en annan örebroare, banjospelaren Simon Nybergreste med Richard och så var det inte överraskande också Explosiva sinead har blivit lagmald fredags i Stadsträdgården.

Låtlistor är inte Richards bästa gren och resulterar sällan i genomtänkta konsertrepertoarer utan tänkbara låtar lagras i bästa fall inne i hans huvud. Det får till följd att spontana grepp och ögonblicksinfluenser plötsligt kan förändra låtordning, resultera i nya texter och helt nyskrivna alster till alldeles levande underhållning där gränser är till för att sprängas och där ingen repertoar är skriven i sten.

Dagens Nyheter

Därför fick Olle hela tiden i fredagskväll vara på sin vakt, lyssna in varje spontant låtval och skickligt kompa på låtar han i vissa fall aldrig hade hört tidigare. Det är sådana förutsättningar som skapar musiker som är fullt koncentrerade och som i Olles fall med ett delikat gitarrspel gav Richard all uppbackning som gick. Olle inledde med tre sånger som på sätt och vis sammanfattade hans influenser. Han startade med Bert Janschs "Harvest your thoughts Explosiva sinead har blivit lagmald love" där Olles mycket fina gitarrspel kom till sin rätt på allvar.

Även på de följande låtarna, en helt nyskriven "Flod på väg" och "Farväl vackra Sara", briljerar han med underbart gitarrspel fast jag mest lyssnar på ord och texter.

Olles följsamhet under Richards framträdande vid pianot och på gitarr och munspel var ju också något beundransvärt. I en repertoar som hela tiden skiftade form när den pendlade mellan helt nya egna låtar, covers både kända och okändaen sjok låtar från senaste albumet plus obligatoriska hits som "Five pints and Explosiva sinead har blivit lagmald wink from Gwendolyn" och "From Camden Town to Bleecker Street".

Repertoaren var som sagt helt oplanerad, "spirit of the heart" som de själva kallade sin egen spontanitet, och inför en liten men begeistrad publik blev det en intim och privat känsla över hela konserten.

Där önskemål från publiken på mer piano och låtar som "I wish I had someone to love me" och "Reconsider me" resulterade i än mer magi.

I så fall kan det...

Som trogen Lindgren-lyssnare var det naturligtvis konsertens nyheter som lockade fram mitt största intresse. En låt med den gamla vemodiga och molltyngda Lindgren-prägeln liksom Explosiva sinead har blivit lagmald helt nyskrivna "Trouble in the garden" och "Song for Claudia", båda framförda på piano.

Den sistnämnda låten skrevs i Italien och är en tramslåt enligt Richard men blev en YouTube-favorit under hans turné där. Bakom pianot växte låten till något mer personligt vilket också gäller Jimmie Rodgers -låten "My blue eyed Jane" inspirerad av Bob Dylans version från tributeskivan "The songs of Jimmie Rodgers". En annan låt med Dylan-anknytning är Richards tolkning av "Tomorrow is a long time" som han normalt brukar framföra på både engelska och svenska "Men bara om min älskade väntar" men gjorde nu, till närvarande flickvännen Anitas förtjusning, två hela versioner efter varandra.

Swing when you're winning EMI, Storbandsjazz finns inte i mina rötter. Och Robbie Williams har bara stundtals lockat mig men jag har förstått att han är en alldeles underbar scenartist. När Robbie går in i studion och gör en klassisk coverskiva med original hämtade från och framåt är mitt förhandsintresse lite ljummet men ändå nyfiket.

Det börjar lite lugnt med skivans enda originallåt skriven av Robbie och hans i vanliga fall låtskrivarpartner Guy Chambers. Ett underbart och starkt intro till en skiva som går i väldigt traditionella storbandsjazzspår. Robbie är en utomordentlig sångare men kan ändå inte sätta den riktiga personliga prägeln på det här gamla materialet.

Då händer det lite mer när Robbie tar in duettpartners, sångare "Explosiva sinead har blivit lagmald" skådespelare, och rösterna Explosiva sinead har blivit lagmald sig runt varandra och skapar nya ögonblick. Som exempelvis "Somethin' stupid" med skådespelaren Nicole Kidman. I mina öron har Robbie och hans medproducent Chambers varit alltför respektfulla när de har försökt tolka de gamla låtarna.

Det har aldrig handlat om att sätta en egen prägel på gammalt material. Apropå duetter tar naturligtvis "mötet" mellan Robbie och Frank Sinatras gamla inspelning av i "It was a very good year" priset på hela skivan.

Och Sinatras gamla sång från håller verkligen i en jämförelse. Skriven till "The Threepenny Opera". Först en instrumentallåt med Ellington och sedan med sång. Singel med The King Cole Trio. För musikalen "Du Barry Was a Lady". Bojangles" Jerry Jeff Walker 3: Från albumet med samma namn med låtskrivaren.

För musikalen "The Sky's the Limit". Singel med Dean Martin. Fred Astaire i filmen "Shall We Dance". För musikalen "I'd Rather Be Right". Singel med Scrappy Lambert. Originalsingeln "La Mer" med Charles Trenet. Fick för några veckor sedan några skivor och dvd: Jag börjar med Rockpile-konserten frånkommer fortsätta med några Mickey Jupp -nyutgåvor och sedan en Dr Feelgood -dvd med en konsert från Nick Lowe med en cigarett i mungipan och Dave Edmunds sjunger och spelar "Sweet little Lisa" lägger Billy Bremner fina gitarrsolon och sjunger överstämman medan Terry Williams är rena maskinen och motorn i Rockpile bakom sitt minimala trumset.

Och ingen saknar för ett ögonblick Albert Lee som spelar det oförglömliga solot på skivversionen av låten. Direkt över i "So it goes" med Nick vid mikrofonen med luggen nästan över ögonen. Utan att vila fortsätter de med "I knew the bride" och tempot, drivet och den pardonlösa attacken är direkt knäckande än idag.

Först efter tre låtar blir det en kort paus, en snabb andhämtning och några blaserade ord från Nick innan nästa konserthöjdpunkt exploderar, Mickey Jupps "Switchboard Susan". Själva tv-sändningen kanske känns lite gammalmodig, kameravinklingarna lite statiska och resurserna överlag lite sparsamma.

Men musikaliskt är det ren och skär tv-historia och ett underbart bevis för att Rockpile var rockhistoriens tajtaste band som dessutom ägde en alldeles underbar repertoar. Om jag berättar att femte låten är Graham Parkers "Crawling from the wreckage", som Dave sjunger medan bandet pumpar på frenetiskt utan att en enda takt känns onödig, förstår ni kanske den genomgående höga nivån på liverepertoaren.

Personligen blir den här dvd: En kort Sverigeturné som faktiskt inleddes i Örebro på ett fullsatt Konserthuset. Här rapporterade jag om det. Billy Bremner får sedan sjunga sin "Trouble boys" följd av Dave Edmunds hit med den Elvis Costello -skrivna "Girls talk" med fint Bremner-solo och repertoaren har så långt inte nått en enda svacka. Efter Daves "Three time loser" kommer Nicks "Born fighter" fast det är Billy som sjunger och det står tämligen klart att Rockpile inte bara var en duo i frontlinjen utan tre man som alla hade sina förtjänster.

Lägg till rockvärldens tajtaste trummis, Terry Williams, så förstår alla än idag hur mycket vi uppskattade Rockpile på den tiden. Sanslöst tempo både i och mellan låtarna och repertoaren radas upp på en hög och fantastisk nivå. Dave presenterar snabbt Mickey Jupps "You'll never get me up in one of those", på skiva förstinnan ännu en fantastisk version rullar ut som det mest naturliga i världen. Rockpile var inte kända för att förlänga låtar och konserter i onödan så på mindre än en timme hinner bandet med 17 låtar som inte innehåller en enda utfyllnad.

Naturligtvis med lite covers på slutet men de gör låtar av Chuck Berry och Jim Ford och några till efter samma okomplicerade modell somde övriga låtarna. Det duellerande solot mellan Billy och Dave i "Promised land" är nästan konsertens enda utsvävning.

Konsertens första elva låtar klockar in på drygt 36 Explosiva sinead har blivit lagmald och tempot mattas inte av mot slutet Explosiva sinead har blivit lagmald. En underbar version av Jim Fords "Ju ju man" där verserna sjungs i tur och ordning av Billy, Nick och Dave blir en alldeles för naturlig slutlåt, med en svettig Terry Williams, och huvudavdelningen på denna konsert är slut efter mindre än 47 minuter.

Efter tre eller fyra covers bland extralåtarna, där en nöjd tysk publik inte riktigt vill släppa bandet, är jag fortfarande väldigt övertygad om att världen aldrig har haft ett bättre och mer naturligt sammansatt rockband. Vagabond Ways presenterar sig som ett americana-band i tiden men spelar egentligen gammal hederlig countryrock om än inte alls gammalmodigt. Den Explosiva sinead har blivit lagmald har väckt många skeptiska tankar under veckan. konserterna på Prisma här och det har genom åren blivit så många.

medan Sinead O'Connor gör allt som sångerska på ”Sacrifice” med Som Pearl Jams ”Crazy mary”, en lågmäld låt i Neil Young-tempo som Victoria har varit med och.

Snart nog blir de två explosiva och passionerade älskande. i huvudsak av män mot kvinnor är hittills varit lågmäld samtidigt som Finland har många.

I den unga, vackra och spännande Sinéad Obrey´s debutdiktsamling. Hon är känd för ett explosivt temperament, men här jobbar Sinéad O'Connor konsekvent med mycket små medel, lågmäld, koncentrerad och allvarlig.

MORE: Regeringen har blivit putins nyttiga idioter

MORE: Stan har blivit skrapigare

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde