Den här sidan använder cookies. Genom att fortsätta accepteras ditt samtycke. Learn more

105.4m FM

Basildons stolthet ger ut ny skiva

opinion

Diskussionen om politiska sympatier bland popmusiker dyker upp då och då. För några år sedan lanserade Timbro och PR-killen Erik Zsiga en version i ett desperat försök att framstå som relevanta inför sina bidragsgivare.

Borgerliga ledarskribenter som Per Gudmundsson och Peter Wennblad har å andra sidan försökt klämma in så skilda saker som den svenska DIY-scenen, talsindien och Manchestervågen i en högerkontext, med lite olika argument.

Grundfrågan kvarstår dock — olika tricks åsido, varför är så få popband öppet höger? Till och med de glättiga engelska syntpopbanden på talet visade sig vara vänster när man skrapade lite på ytan — Depeche Mode flirtade med socialismen i intervjuer och i naiva texter, Wham!

Gary Numan, en outsider redan i småskolan, väckte uppståndelse när han deklarerade att han röstade på Thatcher. Här i Sverige blev Lustans Lakejer utskällda för sin utstuderat borgerliga image, men den känns i efterhand mer som ett sätt att reta upp proggare och punkare i stickade tröjor än som ett äkta politiskt statement.

Därtill var det alldeles för mycket verklighetsflykt. Naturligtvis finns det drösvis med band i diverse subkulturer som integrerat extremhögersymbolik och ibland också -åsikter i sin image — inom black metal, neofolk och vit maktmusik. Men det är ändå något fjärran från den ideologiska liberalism som Zsiga och ledarskribenterna bekänner sig till. I Sverige framstår fortfarande Alexander Bard som en särling "Basildons stolthet ger ut ny skiva" det att han kombinerar en genomtänkt liberal politisk ståndpunkt och på sistone en politisk karriär i folkpartiet med en framgångsrik artistkarriär.

Men Bard skiljer å andra sidan nuförtiden oftast noga på de två rollerna. Tanken på ett band som imagemässigt går in för att hylla arvet efter thatcherismen och önska hårdare tag mot fackligt organiserade, arbetslösa och sjukskrivna känns mest som något lika utstuderat som norska black metalbandet Mayhems hyllningar till diktaturerna i Albanien och Nordkorea.

Frågan om popvänstern och avsaknaden av en pophöger diskuterades i P1 senast i dag. Aagard har adopterat popvänsteretiketten på samma vis som homosexuella gjort med sina nedsättande epitet och säger sig vara stolt över att vara popvänster.

Programledaren lyfte fram en gammal spaning utbyggd till en lång artikel i Bon härom året om att det blivit hippt med borgerlighet bland annat eftersom vissa band anammat en ironisk tennis- och seglarstil och eftersom en ny generation vänsterengagerade ungdomar har Basildons stolthet ger ut ny skiva klädsmak än man hade på talet.

Inte så värst intressant alltså, och mest småmysigt när det egentligen var upplagt för en ordentlig fight. Är det något som genomsyrat popmusiken de senaste 50 åren så är det passion. Jag tror dessvärre att utgångspunkterna för diskussionen hamnat helt snett. Per Gudmundsson har tidigare velat se högerdrag i Joy Divisions musik med huvudsaklig hänvisning till att Ian Curtis röstade på tories i det enda val han hann med, vilket naturligtvis är en otroligt banal iakttagelse.

Och övriga medlemmar var vänster. I dagens radiodiskussion talades om bristen på plakattexter om skattesänkning och privatiseringar, också det ett banalt sätt att resonera. Om vi istället betraktar popmusiken på samma vis som Fredrik Edin gjorde med film nyligen finner vi att det självfallet finns mängder av högerinriktad populärmusik: All denna musik som genom att inte på något vis gå emot den rådande ordningen i själva verket blir ett stöd till den.

I själva verket lider Sverige av att popartister talar alldeles för lite om sina politiska åsikter, alternativt är genuint ointresserade. Och det fåtal som öppnar käften tenderar tyvärr att vara olika sorters proggare. Basildons stolthet ger ut ny skiva sortens tydliga ställningstagande för något radikalare än ett regeringsskifte väntar vi fortfarande på att höra från någon svensk artist i hans position.

Jag tror att vi skulle...

Inget gör grå betongförorter så vackra som den distans mil hav och 30 år ger. Bilderna av det brittiska talets tröstlösa tower blocks är en perfekt inramning till BBC4: Det var den miljö en generation brittiska musiker rörde sig i och tog inspiration från — de som hörde Kraftwerkslängde ut gitarrerna och skaffade förhållandevis billiga syntar på avbetalning. Exakt hur betongen, massarbetslösheten och den grå tillvaron i Hackney, Sheffield eller Basildon tog uttryck i musiken skiftade naturligtvis.

Human League Basildons stolthet ger ut ny skiva Depeche Mode försökte fly vardagen och drömde om listettor, Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire försökte beskriva det de såg och hörde omkring sig i ett Storbritannien statt i förfall.

Gemensamt var attityden till elektroniska maskiner som utgjorde ett brott med den rådande ordningen. Ett veritabelt skred som kan kännas otroligt avlägset nu när maskinen jag skriver detta på med rätt programvara kan användas för att producera mer avancerade saker än många av de här banden kunde i studion. Samtidigt är det lätt att känna igen sig än i dag i attityden från musikpressen som avfärdade Basildons stolthet ger ut ny skiva som plastig, artificiell och oautentisk.

I själva verket var det både lättare och svårare att göra något av värde med dåtidens maskiner. Lättare, eftersom — som Daniel Miller påpekar i programmet — medan det krävdes av punkbanden att de kunde tre ackord kom en syntmusiker undan med att trycka på en knapp för att åstadkomma något intressant.

Svårare eftersom maskinernas begränsningar innebar att det var komplicerat att göra själva musiken mer avancerad utan en hel maskinpark. En monofonisk synt kan bara spela en ton i taget, innan samplern tvingades den som ville spela ackord helt enkelt skaffa flera exemplar av samma maskin.

Easily share your publications and...

Resultatet, för den som inte hade Keith Emersons resurser, blev ofelbart punkigt. De tidiga syntbandens attityd till sina maskiner varierade. Det var efter att Human League sparkat Martin Ware och tagit stegen mot popstjärnestatus, och Genesis P-Orridge har bara förakt för dem. För första och antagligen sista gången: Genesis P-Orridge Throbbing Gristle. Det framgår allt tydligare att det de syftar på varken är ett garageportstort System eller Chris Carters hemmabyggen utan de billiga keyboards som nyligen har börjat dyka upp.

Ironiskt nog har Genesis tidigare i diskussionen hyllat Wasp för att den billiga lilla apparaten befriat musiken — och ännu mer ironiskt är naturligtvis hans totala omfamnande av acid house några år senare. Diskussionen, som utmynnar i ett gräl mellan TG och Human League visar med all tydlighet att det höll på att bildas två huvudfåror inom den tidiga syntmusiken — konstnärerna och popbanden.

Detta trots att de fortfarande delvis låg på samma små indiebolag och från början kände sig som en del av samma scen. Mute Records gav ut både Depeche Modes tonårspop och Boyd Rice mörka experimentmusik, för att ta ett exempel.

Det blev, precis som Lemon Kittens Karl Blake förutspår i gruppdiskussionen, den Basildons stolthet ger ut ny skiva popmusiken som tog över. Human League och Depeche må ha varit hatade på sin tid, men deras hitsinglar är trots allt bra pop — särskilt om man ställer dem bredvid plågsamma syntförsök som Howard Jones och Thompson Twins.

Runt hörnet låg dessutom den revolution som billiga samplers Basildons stolthet ger ut ny skiva bra ljud innebar, och som egentligen kanske betytt ännu mer än syntpopen.

Roamingavgifter tas ut av din...

Det blir som surfmusik eller nåt, som att sjunga om att surfa, eller om elektronik eller teknologi… Det verkar som att många låtsas antingen vara alienerade av teknologi, eller att de älskar teknologi. Här sätter han verkligen fingret på något viktigt. Oavsett hur häftigt det är att se livebilder på Kraftwerk i Basildons stolthet ger ut ny skiva, eller bara att se de gamla pionjärerna visa upp sina syntar, så är problemet Boyd Rice pekar på bara alltför välbekant.

Antingen det är nostalgi hos de som är tillräckligt gamla, eller nyväckt fascination hos de yngre så är genrens självupptagenhet fruktansvärt motbjudande. Det borde vara grundregeln för all konstutövning att aldrig någonsin vara självrefererande — nog för att den bryts konstant. I fallet med elektronisk musikproduktion betyder det att den som — undantaget Kraftwerk — över huvud taget nämner sin utrustning i texter, låttitlar eller albumtitlar gör bort sig totalt.

För att vara på den säkra sidan — undvik teman som har med teknologi att göra över huvud taget. Syntar är lika lite som gitarrmickar eller trumskinn ett självändamål, utan medel för att uttrycka känslor. Den som inte begriper det kommer aldrig att vara något annat än en tekniknörd. Angående Basildons stolthet ger ut ny skiva BBC tar det här med tv-licens på blodigt allvar, och har blockerat filmen för tittare utanför Storbritannien.

Vill man inte tanka filmen, går det att komma runt blockeringen genom att följa de här instruktionerna, som jag snodde från 99musik:.

VECKANS SPELLISTA:

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to! Meny Hoppa till innehåll Hem Om. Vi går tillbaka till Soundsartikeln. Boyd Rice säger något mycket viktigt alldeles i början: Vill man inte tanka filmen, går det att komma Basildons stolthet ger ut ny skiva blockeringen genom att följa de här instruktionerna, som jag snodde från 99musik: Den här webbplatsen använder cookies.

Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Och då menar jag självfallet inte att det som krävs är vare sig gammal och ny Inget gör grå betongförorter så vackra som den distans mil hav och 30 år ger.

de som hörde Kraftwerkslängde ut gitarrerna och skaffade förhållandevis i Hackney, Sheffield eller Basildon tog uttryck i musiken skiftade naturligtvis. Robert Smith tänker en stund på det han sagt, får därefter en ny Carls- berg av Simon. Att Cure ger ut en skiva med dansanta tolvtumsmixar just nu, när prak- tiskt taget varenda. i Vince Clarks garage i Basildon för tio år sedan. Då kunde de Men att gå så långt som att säga att man är stolt över att vara engelsk.

Jag roar mig med att räkna ut hur stor del av texten som handlar om Jens. Jag testade en ny grej om nazityskland, som började med nyheten om att Auschwitzskylten blivit stulen.

. Jag ger mig själv betyget 3+. Problemet är att stripparna är svårare att få fatt i än Basildons stolthet ger ut ny skiva Yazoo-bootleg från Basildon

MORE: The who ger ut quadrophenia box

MORE: Straff pa overtid gav djurgarden segern

MORE: Tva ar for natbedrageri

DU ÄR HÄR:
Nyhetsflöde